Näpp!

Jag kommer inte att ge mig in kostdebatten, även om jag förvisso ibland skulle vilja.

Jag äter allt.

Kolhydrater, proteiner och fett.

PUNKT……….Tillsvidare.

Nej, det rubriken syftar på att man som Kajsa Varg sa: Man får ta det man har…..

Nu befinner vi oss i Hammerfest igen.

Påsken är definitivt en fin tid häruppe.

Våren på väg och solen lyser nästan dygnet runt….redan

Åsa frilansar som IVA-sjuksköterska och då hon är ett litet fjälltroll, så prioriterar hon miljön där hon väljer att jobba.

Här i Finnmark är kombinationen fjäll och hav oslagbar.

DSC_1285

Och då påskveckorna är lite av lågsäsong i min branch, ville jag självklart hänga med.

Förra veckan föreläste jag som jag tidigare nämt på CycleCamp i Isaberg ( fotot lånat från deras Fb-sida )

Skärmavbild 2014-04-17 kl. 20.34.47

Kan inte låta bli att bara bifoga kommentaren ifrån förra blogginlägget, från Jerker som var med på lägret.

”facit från isaberg: olof röhlander var bra men du var bättre. och det säger jag inte (bara) för att jag vill vinna tröjan.”

Om det blir en cykeltröja vet jag ej, då de lottas ut, men RIKTIGT glad blev jag.

Det är nu exakt 29 dagar kvar till Ironman Texas och hur förhåller man sig då, rent träningsmässigt till just det faktum när man som jag befinner mig 20 mil från Nordkap?

norge_map_hammerfest

Jo, man tar vad man har.

I mitt fall fick min cykel följa med på resan. Trainern monterades ner i en resväska tillsammans med löparskor och badbyxor.

That´s triathlon.

Men det var på snudd att vi inte ens kom fram i söndags.

På sista flyget mellan Tromsö till Hammerfest kom plötsligt dimman som ett tjockt täcke över landningsbanan.

Efter två misslyckade försök att landa, valde piloterna att flyga vidare till Lakselv.

Min snabba reflektion var att: INGEN i planet varken klagade eller bröt ihop.

Här uppe ”vet de var de bor” .

Flyget gick vidare till Lakselv 20 mil bort och sedan buss därifrån tillbaka till Hammerfest.

Jag tog helt enkelt seden, eller kanske släden, dit jag kom, och var lika glad som alla andra.

DSC_3683

Wideröe körde öppen bar i väntan på bussen, även om den nu mest bestod av kaffe, mackor, korv och bullar.

Greit!

När väl bussen kom fram till Hammerfest körde busschauffören helt sonika hem alla. Taxiservice.

DET skulle väl aldrig hända i Sverige?

Men hur var det nu, man tar vad man har.

I mitt fall är nyckeln till framgång och tillika en biljett vidare till World Championship på Hawaii i oktober, min cykling.

Jag vill kunna cykla de 180 kilometrarna strax under 5 timmar, med fokus på energi och vätska. Det gör att jag inte behöver stressa maran, utan kunna löpa kontrollerat på 3.30.

DET borde räcka.

Men när det gäller Ironman, så vet man ju aldrig.

Sen är jag också äldst i klassen 45-49 år. Tufft att tävla mot ”juniorerna”

Så här sitter jag.

DSC_1349

Märk fiskespöt i hörnet ( mer om det senare )

I måndags blev det 5 timmar, tisdags bara 40 minuter, men då både sprang och simmade jag långt. Igår cyklade jag 4 timmar.

Det sliter.

Att sitta på en trainer, blir en otroligt monoton och ensidig rörelse  – men…..man blir STARK

Både i panna och ben……pannben!

Stay tuned….