Ja det var ju verkligen en underfundig rubrik.

För de sista veckorna har träningen inte alls gått som planerat.

Vädret har varit kallt, det har blåst och benen har mestadels stått rakt ut eller känts som ett par betongklumpar.

Ja ursäkterna har varit många.

Men jag har hela tiden trott att ”det” finns där inne. Det gäller bara att få det att lossna.

Och nu med mindre än 3 veckor kvar till St Pölten 70.3 tycker jag ändå att det borde vara dags.

St._Poelten_Logo

I helgen var jag på en lite blandad work/roadtrip till Skåne och västkusten, vilken avslutades med ett besök på en Mongolisk restaurang.

Självklart var jag ju tvungen att plocka med mig en ”lyckokaka”

och gissa texten

IMG_0856

Precis vad mitt självförtroende behövde.

När jag sen i måndags dunkade in två stycken 10 minuters intervaller på cykeln på strax över 45 km/h, på en lite böljande sträckning, så kände jag att mina tankar kanske inte varit så fel ändå

45,2 km/h var nytt personligt rekord, förvisso i sida/medvind, men åt andra hållet höll jag 40 så helt orättvist var det nog ändå inte.

Så i onsdags var det då dags för första riktiga formkollen.

Förutsättningarna kunde varit bättre

April, +10 grader, nordlig vind 3-4 sekundmeter och en salig blandning av sol, blöthagel och regn.

Men ut kom jag

Passet var enkelt

2 x 5 mil tempo med vändpunkt, och ca 2 min vila för ev kisspaus och nollställande av klockan.

Förra sommaren, strax innan Motala körde jag samma pass, men då med 3 x 5 mil. Nu var det bara 2, men å andra sidan skulle dagens pass följas av 3 x 20 minuter löpning progressivt.

Kollade upp siffrorna förra året och insåg att mina snitt då varit 32.0, 35.0 och 38.0 km/h

Hujeda mig, men då var det ju sommar och nu är året bara i sin vagga, så jag hade inte några högt ställda förväntningar.

Fokus skulle ligga på kontroll, samt att dricka en hel flaska Vitargo / intervall.

MEN – vilka ben

I2k0H

(obs, benen på bilden är bara en illustration och har inget med denna bloggs ansvariga att göra 😉

Men det var så det kändes

Jag rullade verkligen igenom den första och var glatt överraskad att jag ändå hade ett snitt på 35.2

Nöjd

Men det skulle bli bättre.

I motvinden ut på den andra intervallen la jag lite större press på pedalerna, samtidigt som jag försökte hålla min puls under kontroll, allt för att inte missa fokuset med intaget av dricka.

Vid vändpunkten visade siffrorna 36.5 och matematikern i hjärnan insåg genast att OM jag skulle upp i 38 i snitt, skulle jag behöva hålla 39.5 i snitt hem.

Gav nästan upp vid tanken och tänkte att kan jag hamna på 37 i snitt skall jag vara riktigt nöjd, då banan går som ett Z i sträckningen och jag ändå hade haft ca 5 kilometer medvind på utvägen, som jag nu skulle få som motvind.

Men ta mig tusan.

När jag klockade av intervallen efter målgång visade snittet. 38.7 km/h.

Och jag var fortfarande fräsch – Jag måste bara säga att jag verkligen älskar min cykel

11391

Fräsch -vilket jag kanske inte bedömde mina ben vara när jag ställt undan cykeln och stapplade mig ut på löpningen.

Tanken var progressivt.

5.00, 4.30, 4.00 fart i snitt / 20 min

Helt förundrad när jag insåg att jag låg i 4.30 fart redan på första, och sen flöt det på. Trots vind och lite böljande väg hamnade den andra på 4.02. Men den gick nästan lite för lätt och jag märkte varför när jag vände hemåt – motvind. Fick verkligen kriga, men visst svarade kroppen.

Andfådd, i ösregn, samtidigt som solen sprack igenom (aprilväder) stoppade jag klockan på 3.58 fart.

Löjligt nöjd och tacksam, gav jag mig själv en rejäl klapp på axeln

Bra jobbat Pasi!

Samtidigt som jag väl medveten om att EN svala inte gör någon sommar, men som 50-åring får man inte vara alltför kräsen, utan njuta av det som ges.

Så igår vilade jag och idag var planen att köra duathlon-SM i Upplands-Väsby

Men efter en snabb check på yr.no som lovade 7+ och regn samt en hel del vind, tog jag ett beslut under  gårdagens Valborgsfirande med Åsa och hennes familj, att det nog fick bli träning på hemma plan i stället.

IMG_5368

och där är vi nu…..

Glad Valborg!