Nej!

Det är verkligen inte mitt år ute på tävlingsbanorna i år.

Även om jag var otroligt nöjd med min insats i våras i StPölten 70.3, samt även vid sprint-RM i Uppsala, så blev resultatet i årets två viktigaste tävlingar detsamma – DNF.

I Motala så sa min vrist i från och de efterföljande 6 veckorna med minimalt med rörelse var väl inte riktigt den rätta uppladdningen inför VM på 70.3

Men hoppet är ju som sagt det sista som överger en, så med ETT okej cykelpass och ETT okej löppass i bagaget så tänkte jag att med lite tur så…….

Samtidigt hade jag och mitt hjärta sedan tidigare planerat in lite semester efteråt, så det var ju bara att åka

Zell am See är verkligen fantastiskt

Att simma i Zellersjön är verkligen en lisa för själen.

DSC_0334

Sjön liknar den på IM Whistler, som vi körde förra sommaren, med det klara vattnet och bergen som broderar bägge långsidorna.

….och i starten kom jag iväg bra.

En funktionär skojade till det lite innan start om oss ”Oldies Goldies” – kanske för att vi alla bar gyllene badmössor

IMG_1042

Även om känslan i våtdräkten snabbt blev lite klaustrofobisk mitt i allt vevande av H50 gubbar som alla ville få till en bra position i fältet.

Förbannade mig själv något, då jag prioriterat att simma utan våtdräkt de senaste veckorna då sommaren äntligen kom till Sverige.

Fick helt enkelt lugna ner mig lite och tänka att simningen får bli transport fram till resten av loppet och då jäklar…..

Uppe som 16:e på 27.40 – ok

Äntligen cykel

Kände av lite smärta i min vrist under den långa löpningen i växlingsområdet, men tänkte ändå att det skulle bli skönt att få komma ut på cykeln och att det ändå var först om två och en halv timma som jag skulle springa på riktigt

Men ute på cykeln gick det tungt.

Riktigt tungt, men tänkte att det finns tid att få det att släppa

Två lätta mil innan den 13 kilometer långa stigningen, skulle vara gott om tid att hitta rytm och känsla.

Sen skulle det bara vara att blåsa på

Men ack så jag bedrog mig

Kroppen ville verkligen inte vara med

Benen skrek rakt ut när jag svängde in i den första delen av stigningen.

Försökte att inte stressa – utan hitta rytm

Vägen var definitivt inspirerande

DSC_0446

Men det är JOBBIGT och väldigt utmanande att hålla sig positiv och lugn när man inte passerar en enda cyklist och det bara väller fram tävlande bakifrån som bara susar om och försvinner i fjärran

Det blev en 11 km lång mental plåga innan vi svängde vänster för den sista branten på 2 km

Här vart man lite kaxig två dagar innan

DSC_0456

Mina 39-28 i utväxling, som dagarna innan känts helt okej, blev nu en kamp mot att inte behöva kliva av och börja gå.

Passerade TVÅ personer i branten.

En stod still och kippade efter andan…. den andra gick

Tänkte att – bara jag får vila lite i utförslöpan, så skulle det säkert lossa

Men trots kontrollerad vätska och energiintag hittade jag aldrig mina ben

Vid 65 kilometer, där Åsa stod och hejade vilt, klev jag helt enkelt av

Det var inte roligt längre.

och det är lite dit jag vill komma med min rubrik

Vi är alla olika

Vissa skulle hellre dö än bryta ett lopp och det är helt OK

Själv idrottar jag för min egen skull, för mitt egna nöje

Jag vet hur min kropp skall kännas när jag tävlar

När kroppen inte svarar, förstår jag inte riktigt VARFÖR jag skall fortsätta.

Det finns inget att lära, av att plåga en kropp, som inte är ”där” för dagen.

Missförstå mig nu rätt.

Att jobba med sitt pannben är något helt annat.

Då handlar det mer om att pressa det maximala ur en fulltankad bil

Att behöva kliva ur och börja putta, är något helt annat.

Nackdelen är förstås att man inte får en Finisher T-shirt

Men vi är alla olika – och det kommer fler lopp

Även om jag nog kommer att fundera ett tag om vad nästa mål skall bli

DSC_0420

men då… kommer jag precis som Karate Kid……vara redo

DSC_0408